“Kim och jag är sjuka ihop” 

När Kim Kärnfalk fick diagnosen Alzheimers sjukdom vid 48 års ålder förändrades livet i grunden. Här berättar Anders Löwstedt om hur tillvaron har förändrats – vad som hjälpt och varför öppenhet, små samtal och vardagshumor spelar roll. 

Att leva med yngre demens 

När Kim fick sin alzheimerdiagnos förändrades livet snabbt för Anders. Allt behövde anpassas, både praktiskt och känslomässigt. Hans sätt att hantera det var att agera: göra listor, ta tag i ekonomi, försäkringar och testamente. 

– Vi är vanliga, lite halvstruliga människor. Det var mycket att sätta sig in i, men jag tog tag i allt direkt. Det tog ungefär ett år innan vi landade i det nya livet. 

Nära familj, nära stöd 

För att komma närmare sin nära och kära flyttade Anders och Kim från Uddevalla till Stockholm. 

– Vi insåg att vi behöver folk runt oss. Det behöver inte vara en stor sak, bara att människor vet vad vi går igenom. För vi måste göra det här tillsammans. 

De bestämde sig tidigt för att vara öppna med Kims sjukdom.  

– Jag berättade på ICA och apoteket. Om Kim slår fel kod vet de varför och det skapar trygghet.  

Anders informerade också skolpersonal och föräldrar i dotterns klass. Men att få rätt stöd i tid har varit en kamp. 

– Jag har fått tjata för att få mer än tre samtal hos psykolog. Det borde inte vara så. Ger vi stöd i tid sparar vi mycket lidande och vårdresurser längre fram. 

Tala om det svåra medan det går 

Ett viktigt stöd för Anders har varit att ta upp svåra ämnen med Kim. Om framtiden, var Kim vill begravas och om när det är dags att flytta till ett boende. 

– Det är mitt ansvar att fatta de besluten, men jag vill göra det i samförstånd. Vi har tvingat oss till de där samtalen. Det var tungt innan vi pratade, men nu är det lättare. Kim vet att vi gör allt för hennes skull. Det är viktigt för mig.  

Närhet, humor och att läsa av varandra 

Trots sjukdomen finns mycket kvar av relationen mellan Anders och Kim.  

– Kim är inte bara sjuk, hon är fortfarande Kim. Vi skrattar mycket, kärleksgnabbas och känner av varandra som vi alltid gjort.  

Samtalen kommer och går. Ibland vill hon prata, ibland inte.   

– Man får ta tillfället när det dyker upp. Som när vi ser en tv-serie och något väcker en tanke hos Kim. Då pausar jag direkt, lyssnar och ställer de där frågorna jag gått och väntat på att få ställa. 

Skapa minnen nu 

Att leva med Alzheimers sjukdom är att leva i ständig förändring. Anders fokuserar på det som är möjligt idag.  

– Vi spelar, gör konserter och reser lite. Vi försöker leva i nuet, för man vet aldrig vad som funkar om ett halvår. 

När Kim får en idé om någon hon vill träffa, ser Anders till att det blir av. 

– De där stunderna betyder mycket. Det kan vara en plats eller en vän hon kommer att tänka på. Då ser jag till att vi åker dit. 

Hjälpa, stötta och fylla i där det behövs 

Anders hjälper Kim att hålla kontakten med vänner. Han har lite koll på flöden och meddelanden. Ibland får han reda ut missförstånd. 

– Det känns ovant, men jag växer in i det. Ibland räcker hon över luren och ber mig kolla vem hon pratat med tidigare under dagen. Jag vill att hon ska kunna vara social, det betyder mycket för oss båda. 

Att följa med, även när det spretar 

Sjukdomen gör att Kim förändras. 

 – Om ett samtal blir tråkigt, då går Kim. På middagar kan hon lämna bordet mitt i varmrätten. Det är okej så länge alla vet varför, berättar Anders. 

Att följa med i hennes värld, även när den skiftar, är en del av vardagen. 

Man måste inte alltid vara på topp 

Anders har lärt sig att man inte kan vara stark jämt. Därför är det viktigt att ha ett tryggt sammanhang där det är okej att bara vara. 

– Har man en bruttogrupp av människor omkring sig kan man säga “idag orkar jag inte prata om det” och det räcker så. 

Han lyfter också vikten av att hitta sin egen bubbla för återhämtning. För honom är det musiken, att få sitta i sin hemmastudio och skapa. En plats där han hämtar energi och bara är Anders. 

– Vare sig det är i snickarboa, läsningen eller stickningen – alla behöver hitta sin grej, säger han. 

Slutligen vill han understryka vikten av att hitta en balans i vardagen. Att bygga struktur och samtidigt vara beredd på att den kan rasa. 

– Vi måste få det att funka för oss. På något sätt har vi ju den här sjukdomen tillsammans. Kim och jag är sjuka ihop. Det som funkar idag kanske inte funkar om tio dagar. Som fyrabarnspappa har jag viss vana vid snabba svängar. Man vänjer sig och hittar lösningar. Det är viktigt med struktur, men man måste också vara beredd på att den slås sönder. Hur som helst tar vi oss igenom det, ihop. 

Se dokumentären Kim – Jag lever