Ann-Britt, boende på Vardaga Villa Joneberg, berättar om sina sommarminnen.
Hur tycker du om att spendera sommaren?
Sommaren är fantastisk. Jag och min man Lennart brukade vandra mycket på sommaren. Både i Värmland och i Lappland. Vi hade ett tvåmannatält och brukade åka upp med tåget. Vi båda är naturmänniskor och älskar att se olika landskap. Och att plocka bär som blåbär och lingon!
Har du något sommarminne som du vill dela med dig av?
Ett av mina bästa minnen är när jag och min man var uppe på Kebnekaise. Det var häftigt.
Sedan har jag minnen från en fantastisk ö, långt borta, som jag inte minns namnet på just nu. Det var fantastisk natur. Ville man ha varmvatten så kunde man bara göra ett hål i marken och sätta en panna ovanför, och så kokade vattnet! Det fanns också en jättefin by där, med små uteserveringar överallt. Minns en affär med små barn och dockor som var klädda i prinsesskläder. Jag blir alldeles pirrig när jag tänker på det. Mycket, mycket fint var det.
Ett annat fint sommarminne är också när jag träffade min man, Lennart. Jag och min väninna hade precis separerat från våra män som vi hade barn tillsammans med. Hon ville ut och dansa, men jag var aldrig så sugen på det. Men en kväll lovade jag henne att följa med. Den kvällen träffade jag Lennart, och vi dansade ihop. När vi skiljdes åt frågade han om min adress och om han kunde få komma hem till mig någon dag. ”Ja, visst”, sa jag, men hade inte en tanke på att han faktiskt skulle knacka på min dörr halv nio på morgonen därpå! Men där stod han. Jag tänkte att ”det här är inte klokt”. Vi hade ju bara känt varandra i några timmar. Men jag blev ändå glad och släppte in honom. Väl inne hos mig tog vi en kaffe tillsammans och pratade. Då fick han syn på en tavla på min vägg och utbrast att ”När du flyttar hem till mig, så ska den där tavlan hänga över vår säng!”. En månad senare åkte jag ner till hans fina hus och hans vackra trädgård. Aldrig har jag sett något så fantastiskt! Jag blir helt pirrig när jag tänker på det. En månad därpå flyttade jag ner, med tavlan med mig. Det är inte klokt! Än i dag förstår jag inte att jag vågade göra det, jag kände ju knappt människan. Men det blev ju så bra, för nu går vi in i vårt 44:e år tillsammans. Vi bor dessutom tillsammans här på äldreboendet. Och tavlan hänger fortfarande över vår säng, även här.
