Vem fattar beslut åt en person som inte har förmågan att göra det själv?

Får jag bestämma över mig själv när jag blir gammal? Eller är det någon annan som fattar besluten åt mig? Att få behålla så mycket som möjligt av sin livsstil och sina vanor på äldre dar är oerhört viktigt. Hur kan man göra ålderdomen så bra och trygg som möjligt även om beslutsförmågan sviktar?

Många talar om äldre i tredje person som ”dom” och om vad ”dom behöver” eller vad ”dom ska” och har synpunkter hur det ska vara utan att involvera de äldre själva. Tyvärr finns den synen på äldre ofta i vårt samhälle. Det är viktigt att försöka få reda på vad den äldre personen önskar, även om det finns en demenssjukdom med i bilden.

Framtidsfullmakt

Ett sätt att underlätta inför framtiden kan vara att teckna en framtidsfullmakt. Det är bra om den inte bara handlar om praktiska ting, utan även om mjuka värden som vad man tycker om, när man vill stiga upp osv. Det är dock viktigt att komma ihåg att människor kan förändras genom hela livet.

Sjukdom kan förändra vanor och önskemål.

En person kan till exempel tycka om att duscha ofta när hon är frisk och bor hemma, men som när hon flyttar till ett äldreboende så vill hon inte längre duscha alls.
Hur funkar det då? Får man duscha en person som inte längre vill? Hur ofta ska man duscha och vem bestämmer det?

Grundförutsättningen och lagens mening är att man alltid måste ha personens samtycke, ingen är omyndigförklarad. Vi får inte göra något mot någons vilja. Det kan vara en utmaning när i mötet med personer med demenssjukdom.

Om vi ser att den här personen skulle fara illa av att inte duscha, är det personalens ansvar att hitta en etiskt försvarbar lösning.

Måste man följa framtidsfullmakten?

Ibland vill barn till en sjuk närstående olika kring personens omvårdnad och är inte är överens ifall framtidsfullmakten ska följas på det området eller inte.

Ett sätt att lösa det kan vara att personal från äldreomsorgen tar ett samtal barnen och får dem att försöka dela erfarenheter. Att lyssna till båda och ta stöd av personal som känner mamma som hon är nu är viktig i ett sånt beslut. Dialog är viktig!

Säger Liselott, Demensakademien

Rent allmänt kan det vara svårt att se en anhörig förändras, man vill att allt ska vara som tidigare. Liselotte berättar att anhöriga ibland tycker att det känns hemskt att se sin mamma eller pappa småslumra i rullstolen. Den äldre orkar inte alltid med all den stimulans som den anhörige önskade att den ska få.
Vi som medarbetare får inte göra något mot personens vilja även om de anhöriga vill. Vi återkommer igen till att samtycke måste finnas och om personen har svårt att uttrycka sig måste vi vara lyhörda, tolka kroppsspråk och mimik.

Om en anhörig inte vill flytta till boende

En fråga som många anhöriga brottas med är: Hur ska vi göra, jag orkar inte mer och det funkar inte hemma längre, men min närstående vill absolut inte flytta till ett boende?

• Har ni sen tidigare skrivit en framtidsfullmakt så kan den vara till stöd i den här situationen
• Ta professionell hjälp! Någon som kan lirka och hitta vägar att hjälpa den äldre att acceptera och hitta vad som kan kännas positivt för just den personen.

Hjälpen kan till exempel vara en biståndshandläggare eller annan person som jobbar med äldreomsorg. Många önskar att de pratat om detta tidigare och kommit överens, innan sjukdomen. Man kan försöka förklara att så mycket som möjligt ska fungera som man är van vid även vid flytt till äldreboende. De boende får naturligtvis bestämma när de vill äta frukost, vara med på aktiviteter och så vidare.

Bestämma själv

Liselotte berättar om en händelse från sitt eget liv som blev en ögonöppnare kring självbestämmande.

Min pappa fick stroke och var på korttidsboende en tid. Han satt ensam på sängkanten och åt. Jag tyckte det såg trist ut och bad personalen att se till att han kom ut bland de andra boende. Då frågade medarbetarna: Tror du att John vill det? Det visade sig att han inte ville vara med de andra, bland annat för att hans stroke gjort det svårt att prata.

Förr var personer inom äldreomsorgen kanske mer ”tacksamma” eller vågade kanske inte att ifrågasätta den vård de fick. Det är annorlunda nu och vi har bättre möjligheter till självbestämmande. Ett enkelt exempel är kläder. Ofta ser man äldre i bekväma mjukiskläder, men det kanske inte alls känns rätt för den som varit van vid skjorta och kostymbyxor.

Kläder är knutet till självkänsla. Vem är den här personen? Ett tips är att köpa de kläder som personen tycker om men i en större storlek så det blir lättare att klä sig. Frisyren är också viktig. Jag mötte en anhörig som tänkte praktiskt och ville klippa mamma kort. Men skulle hon känna igen sig då? Nej, mamma ville ha kvar sina lockar.

Berättar Liselott på Demensakademien

Kan inte tvinga någon

Det gäller även sådana viktiga och basala saker som mat och medicin. Personalen får aldrig tvinga de boende att äta, ta emot medicin eller dropp. Det gäller att försöka hitta lösningar, som att dela upp medicinen i ett par omgångar om den boende har många läkemedel och det känns jobbigt att ta alla på en gång. Om en boende inte vill äta, har personalen ett pedagogiskt ansvar att ta reda på varför.

Medverkande

Anna-Karin Ehdwall, Vardaga, och Liselotte, Demensakademin