Liselotte Björk, om hur många som drabbas av en demenssjukdom får också problem med rumsorientering.

Med rumsorientering menar vi: Var befinner jag mig i rummet i förhållande till en stol när jag ska sätta mig eller hur ska jag ställa ifrån mig glaset och var slutar bordet? Det har också att göra med vilken tid på dagen – är det morgon eller kväll? – som kan bli svårt.

Men också vart befinner jag mig i ålder? Är jag barn? Är jag gammal? Har jag ett jobb jag ska gå till? Det är något som ställer till det i samband med demenssjukdom.

När man inte kan tolka omgivningen blir man ofta väldigt osjälvständig. Jag blir kvar inne i ett rum för jag hittar inte lysknappen och kan inte släcka. Om det är en vit vägg och en vit lysknapp, så är det inget som framträder och jag kan inte förstå vart jag ska leta.

Jag har varit på toaletten men jag kan inte tolka var jag spolar någonstans. Så det här ställer ofta till det för personen själv.

Men vad kan vi då tänka på för att hjälpa personen med det här. Med hjälp av färger och kontraster lyfta fram det som personen behöver se. T.ex. den här lysknappen då, markera den med röd, blå eller gröntejp så att den framträder. Då blir det en signal till hjärnan att det här uppmärksammar jag och det förstår jag.

*visar* Jag har två glas här, den ena är ett genomskinligt glas med vatten i. Det här kan vara jätte svårt för en person att förstå att det finns något där. Men genom att ha en färgad dryck som i det här fallet, röd saft, så kan hjärnan lättare kan tolka och förstår att det här någonting som jag kan dricka. Tänk kontraster och färger där ingen.

Någonting som oftast kan uppfattas som obehagligt eller svårt för speciellt anhöriga, kanske att min mamma som är 100 år säger att hon måste gå hem till mamma. Hon har småbarn att ta hand om. Alltså att man befinner sig i en annan verklighet än vad vi gör. Något som vi ska vara försiktiga med är att tillrättavisa och tala om ”verkligheten”. För personen själv så är man inne i en verklighet. Man kanske är på väg till sina små barn eller till sin mamma. Det vi brukar prata mycket om är att försöka förstå: Vad står det för egentligen? Kan det vara så att man känner sig lite otrygg eller längtar man efter mamma? Vi brukar prata om det här med att ha bekräftande samtal. Vi pratar om mamma, vi pratar om hemmet. Men inte alltid konfrontera med sanningen eller verkligheten. För ofta då kan vi väcka en ännu starkare oro, eller en aggressivitet. Försök tänk er in i den känslan och sedan som sagt prata om det här istället.

Liselott Björk utbildare Demensakademin


Filmer om demens