En demenssjukdom kan leda till en personlighetsförändring

När man får en demenssjukdom så kan personligheten förändras, det är inte helt ovanligt. Till exempel kan någon som har varit lågmäld och timid vara den som börjar svära som en borstbindare, säga vad hen tycker rakt ut. Det den känner och upplever kommer rakt ut, utan att personen kan hejda sig. Men det kan också bli precis åt andra hållet också.

De har inget filter för vad andra människor känner, säger och vad som händer i omgivningen runt omkring. Deras känslor går rakt in och det gör ju förstås att man som anhörig kan tycka att min mamma, pappa, make eller vem det nu kan vara, är helt annorlunda i sin personlighet än tidigare.

Det är inte så att människor blir elaka för att de får en demenssjukdom, men de tappar kontrollen över sina känslor.

Många gånger upplever jag att när den demenssjuke inte förstår vad det är som ska hända, vad är det som ska förväntas av mig? Då är det lätt att det blir nej och det här aviga.

Men något vi ska ha allra största respekt för det är ju det här mest intima. Alltså när behöver vi gå in och hjälpa en person till exempel med toabesök.

Konsekvensen av demenssjukdom är ofta att jag upplever att jag kan det här själv, det är helt obegripligt varför någon ska in och röra bland mina kläder eller ta av mig byxorna och sätta mig på toaletten. Så klart blir man arg eller ledsen då.

Måste förtjäna förtroendet

Jag brukar tänka så här, för att få hjälpa någon med de mest personliga saker. Så måste jag förtjäna det förtroendet.

Om det är möjligt så kan jag behöva vänta in och skapa det här förtroendet, skapa ett lugn och att personen kan lita på mig så långt som möjligt. Ett av de här exemplen jag har stött på när jag har varit ute runt om i landet. En person skulle duscha och många började tjata och prata om den här duschen i personalen och det blev bara svårare och svårare, mer nej nej nej och det blev ingen bra situation.

Då började vi istället nysta i när mår den här personen bra? Då visade det sig att personalen kom på att han älskar musik och han älskar speciellt Elvis. Det man gjorde där var då att man satte på Elvis i badrummet. Då drog han sig mot badrummet och då var han ju där med en positiv känsla. Då kunde personalen efter en stund komma in och digga till musiken med honom. Sen kunde man utan att prata med honom så mycket fortsätta med den här sången ta av honom kläderna och hjälpa honom i duschen.

Men när man är arg, då är det skönt att få känna att någon förstår att jag är arg. Då kanske jag behöver visa att, jamen här ser jag på dig att du är arg. Det här gillar du inte. Det här är inte bra. Man känner att någon förstår mig här. När vi har delat det här en stund då kanske jag kan hjälpa personen att få något annat fokus.

Jag brukar tänka så här: Att ibland verkar det som att den här som jag har störst förtroende för, det kanske är mot den som jag tömmer ut all den här ilskan. För jag känner att du finns kvar. Någonstans måste jag göra av med det här.

Så ibland kanske det är så vi får tänka som anhörig. Det är för att mamma, pappa eller vem det nu är du litar på. Det är därför jag får det här.

Om du som anhörig får det till, när du hälsar på någon på ett demensboende, att allt är dåligt här. Så kan det vara för att din anhörig egentligen säger till dig, jag saknar dig. Jag vill att du ska vara här. Jag vill inte att det ska vara bra här för jag skulle helst vara frisk och bo hemma. Det kan stå för det här.

Prata ihop er med personalen, hur tror vi att personen egentligen mår och vad det står för. För det är klart att det kan vara jobbigt att hela tiden höra att jag inte trivs och det är inte bra varje gång man kommer och hälsar på.

Liselotte Björk utbildare Demensakademin


Filmer om demens