Liselott Björk om att utreda en anhörig med demenssjukdom

Jag får då och då frågan: Hur ska jag göra med min närstående som inte vill söka hjälp och göra en utredning när jag märker att personen har uppenbara minnessvårigheter?

Det är ju förstås en fråga som kan ha hur många svar som helst. Men, jag skulle vilja uppmuntra till att tänka över hur du själv förhåller dig till det här. Hur känner du själv inför det här?

Om du känner att det här är väldigt svårt, jobbigt och rädd för det här. Då är det lätt att föra över den känslan till den personen det gäller också.

Ibland kan det också vara bra att mer koppla till sig själv och säga att jag känner mig väldigt orolig för hur du mår. Kan vi inte gå till en läkare tillsammans eller jag upplever att du har lite mer problem med minnet mot vad du har haft förut, hur känner du själv?

Så att vi inte lägger över det så att: ”Så här och så här är du nu”

Sen kan man också fundera på vilken roll har du till den som börjar få minnesproblem? Det kanske just är rollen som gör att om jag är dotter så kanske det inte är jag som kan framföra det här. Har ni någon vän omkring er som kanske har en annan roll till, som kan vara den som pratar med den personen?

Det kan också vara så att man får ta vägen genom en husläkare. Du som är frisk tar kontakt och berättar: ”Så här och så här är det” Och mer om att man kallar den här personen till en hälsokontroll. I många kommuner finns det också bra stöd, demendsteam och demenssköterska, så man kan få hjälp.

Jag har nära vänner till mig som själva har sagt: ”Det är väl ingen idé att jag söker hjälp för att få en diagnos, det finns ju ändå inget att göra.” Men det är ju det de gör. Det finns andra saker vi behöver utesluta, så ta all hjälp ni kan få för att försöka komma till en utredning.

Varmt lycka till med det.

Liselott Björk utbildare Demensakademin