De svåra frågorna vid livets slut

Att tala om livets slutskede och vad som händer i samband med döden är ofta svårt och tabubelagt. Inom äldreomsorgen är dessa frågor oundvikliga och en del av det dagliga arbetet.

I Vardaga finns erfarenhet, kompetens och rutiner som underlättar och kan ge svar på några av de svåra frågorna.

Två Vardagamedarbetare med lång erfarenhet av att möta äldre och deras anhöriga i samband med livets slut är Liselotte, Demensakademin och Petra Björkander, sjuksköterska. De möttes i ett samtal om några av de vanligaste frågorna kring ämnet

Vad menas med palliativ vård?

Petra: Palliativ kommer av pallium, som betyder mantel på latin. Vi lägger en mantel av omsorg över den sjuke. Palliativ vård ges till obotligt sjuka patienter vars sjukdomar inte längre kan behandlas. Syftet är att lindra symtom och bibehålla en så bra livskvalitet som möjligt, trots sjukdomen. Vi talar om en tidig palliativ fas som senare övergår i vård i livets slutskede. Den palliativa vården kan pågå länge, till exempel vid demenssjukdom, som man ju kan ha i flera år och som inte går att bota.

Vem är det som beslutar om att palliativ vård ska ges?

Petra: Beslutet ligger alltid hos läkare, som avgör detta i samråd med anhöriga i ett så kallat brytpunktssamtal, där man beslutar att endast lindrande behandling nu ska ges. Vi är ett team som jobbar runt den boende. När vi, eller anhöriga, märker att något inte är som det brukar, exempelvis att den boende inte vill äta, sover mycket och inte orkar ta sig upp, kontaktar vi läkare för en bedömning.

Liselotte: Jag har upplevt att det känns svårt som anhörig när en boende inte vill äta eller dricka. Man vill göra allt för sin närstående, försöker få personalen att ge soppa eller dropp.

Petra: Ja, men vi får aldrig tvinga någon att äta. Risken är att det hamnar i fel strupe. Dropp i livets slutskede kan också skada mer än det hjälper, kroppen är inte mottaglig för droppet då. Vi vet också att hungern försvinner i detta skede. Törst kan dock lindras genom att man fuktar läppar och munhåla med en svamp.

När vet man att någon är på väg att dö och vad händer i kroppen då?

Petra: Det är oftast en gradvis process som pågår under några dagar. Kroppens funktioner förändras och försvagas. Andningen ändrar karaktär, kan blir långsammare och låta annorlunda. Ofta ser vi en blåaktig marmorering på händer och fötter, som orsakas av att blodcirkulationen koncentreras till kroppens viktigaste organ. Ansiktet får en gråaktig hudton. Den boende sover mycket och går till slut inte att väcka.

Får man dö i sin hemmiljö?

Petra: Vi eftersträvar alltid att den som önskar ska få somna in i sin hemmiljö, i vårt fall äldreboendet där de bott sin sista tid. Ibland kan det behövas vård på palliativ vårdavdelning på sjukhus, om det exempelvis behövs avancerad smärtlindring eller mycket syrgas.

Får jag som anhörig vara med?

Petra: Ja, självklart. Anhöriga kan även få in en säng och sova över om så önskas. Det beror helt på vilken relation man har till den döende. Någon kanske enbart vill komma in en stund, andra vill vara med under hela den sista tiden.

Liselotte: Ja, det kan vara väldigt olika, även mellan syskon. Det är viktigt att vi som personal är lyhörda och visar respekt för både den boendes och de anhörigas önskemål, att vi ger stöd och tar oss tid att besvara frågor.

Vad händer efter sista andetaget?

Petra: Vi tvättar och klär den avlidne och bäddar fint. Kanske det finns önskemål om några speciella kläder eller saker som man vill ska finnas med. Vi följer de anhöriga in och lämnar dem ensamma en stund för att ta avsked. Därefter flyttas den avlidne till sjukhusets kylrum fram till begravningen.

Liselotte: Det kan variera hur länge man vill stanna i avskedsstunden. Ibland hinner man som anhörig inte fram, man kanske bor långt bort. Det går att vänta upp till ett dygn innan kroppen måste flyttas, och det går även att få se den avlidne i öppen kista före begravningen.

Hur är det att som medarbetare i äldreomsorgen jobba med döende?

Petra: Det känns väldigt ärofyllt att få vara med och skriva det sista kapitlet i en persons liv. Att få göra den tiden så bra som möjligt med våra resurser, kompetens och läkemedel. Samtidigt blir vi naturligtvis också ledsna när en boende som vi lärt känna går bort.

Liselotte: Därför är det viktigt med reflektion i personalgruppen. Att stötta och lära av varandra.